Allra första gången jag fick uppleva kärlek var med stor saknad, han bodde ändå en bit bort. Men ändå i Stockholm. Han hade så mycket annat att göra, så de fanns sällan tid till att träffas. Jag bangade aldrig på att åka 1-2 timmar för att träffa han, vilket jag ofta fick göra. Jag led inte av de, för jag fick träffa nån jag verkligen tyckte om, eller tycker. Men kärleken vart till smärta, och den va inget att leka med. Jag har varit kär, en gång i mitt liv, en gång, inte mer. I en kille, som va några år äldre än mig, som bodde en bit i från Tullinge, men fortfarande i Stockholm. En kille som va underbar på alla sätt verkligen, en kille som man kunde skratta med och ha kul. En kille jag kunde små reta utan att han lacka. En kille jag helt enkelt föll för. För ett och ett halvår sen. På något sätt hoppas jag att han ser de här, för att han ska förstå att jag ångrar allt jag har gjort. Men på ett sätt inte, men varför vet jag inte. Men de är därför jag inte kommer nämna några namn heller. För ett och ett halvår sen träffade jag den mest underbaraste personen i världen. Med några andra, jag va med en kompis som skulle träffa en han känner och sådära. Jag dog lika fort som när jag såg hans ögon första gången, så otroligt fina. Hans lockiga hår, hans kropp helt enkelt. Han sa inte så mycket, delvis, ingenting. Inte för att jag sa något till han heller. Men vafan.. Jag hittade han på facebook och vart överlycklig. Och jag kommer ihåg att jag skrev på facebook att jag var sjuk och sådär. Och den här personen gillar de, bara för att så kommenterade jag då min status och sa att de inte va något att gilla. Genom de sättet fick vi kontakt. Allting gick och samma kväll pratade vi i telefon i typ, flera timmar. Samma vecka var de hockey final av något slag mellan HV71 och Djurgården. Jag som då är Djurgårdare höll självklart på Djurgården, och han på HV71. Sen den fredagen samma vecka vet jag att vi skulle träffas för att se finalen tillsammans, hos han. När jag sitter på hans buss som tar typ flera timmar så började jag tro att han bara drev med mig, att jag aldrig skulle komma hem igen. Men väl hos han som insåg vi att de inte var någon final. Den hade varit dagen innan. Well well. Jag slutade höra av mig för att jag lyssnade alldeles för mycket på mina vänner som sa att de var förstor ålders skillnad mellan han och mig. Jag va 13 då, och han 16, visst, båda skulle fylla år de året. De var iallafall 3 år mellan oss och de kändes lite väl när jag var 13 år, jag hade precis kommit in i en värld som jag inte hade en jävla aning om, jag va osäker helt enkelt. Efter den sommaren hade både han och jag blivit äldre (wow känsla på de!) och vi började prata igen. Jag hade mognats enormt mycket under den sommaren och allting kändes på mycket bättre. Vi pratade ett tag innan allting vart fucking knas. Jag fattar inte fortfarande, hur mycket han än har förklarat. Men jag kan vara liiiite efter ibland, men ändå. Och nu, i sommras börjar vi prata igen (oh shit). Alla säger att man ska ge en grej en 3 chans, jag gjorde de och allt kändes så mycket bättre innan dom andra gångerna. Jag tvingade mig själv att vara beredd på allt, vilket jag märkte att jag inte var. Jag har aldrig glömt han under den här resan alls. Jag ''träffade'' han med en kompis i sommras, eller, jag skulle träffa hans kompis, han och jag sa ingenting. Jag tittade inte ens på han, jag vågade inte. Vi satt på en trappa, dock inte han, men han kommer sen och jag sitter med ryggen emot han och vågade inte ens andas, jag vet inte varför, jag vart så stel, jag sa ingenting. De kändes bäst då, men nu i efterhand är de ju bara pinsamt. Jag satt och titta på min kompis under hela tiden han va i närheten. Tills hans kompisar frågade varför jag vart så tyst. Dem visste tydligen lite och grejer. Jag åker hem. Och dagen efter åker jag till Öland, jag visste ju att jag saknade han, och att de va tomt utan han, de hade jag vetat i över ett halvår. Jag tog chansen och smsade han, bara för att de om han svara, jag förväntade mig inget svar, men tre dagar senare får jag ett svar, och de va då allting började igen, en tredje gång. Den här gången var till och med bra på andra sätt. Jag kom min mamma närmare känns de som. Jag var mer öppen och berättade allt. Och de va sån lättnad. Men självklart vart de knas igen. Jag gjorde fel, stora fel. Och jag ångrar mig otroligt. Men gjort är gjort. Jag har försökt med de mesta, men ingenting verkar gå. Och när han och jag kom in på den tredje gången bestämde jag mig för att de va den absolut sista, hur de än skulle bli. Men jag ångrar mig stort, skulle jag få en chans med han igen, skulle jag absolut bevisa att jag har tagit åt mig av allt jag har gjort. Att jag ångrar mig och att de är han jag vill ha. För jag är kär, och jag skulle göra allt för han. Allting känns inte över, vilket är skönt, för är de nu nånting jag behöver prata med han om vet jag att jag kan skriva. Men jag vill kunna skriva även om de inte är något. Jag saknar han enormt mycket, han va stor för mig, i mina ögon. Jag kände mig tryg i hans närhet, otroligt tryg. Jag va aldrig rädd för nånting och jag va mig själv med han. Han är den första med mycket. Han är min första kärlek och massa annat. De kan ingen ta. Jag kände att jag behövde få ut de här. För jag har ljugit för mig själv och sagt att jag inte saknar han. Men de är väl fan en självklarhet att jag gör eftersom han va en sån otrolig person. Han va ju trots allt nånting för mig. Jag är kär, otroligt kär. Jag saknar han verkligen hur mycket som helst, och jag hoppas på de bästa, att allting ska bli bra åter igen. För han kan jag vänta på hur länge som helst just nu.