Nånting som får mig att gråta är självklart döden, i all allmänhet. Jag har fått uppleva döden ett fåtal gånger, en av dem få gångerna är de inte många som får uppleva. Min bästavän förlorade sin lillebror 11 September 2010. Vilket var sjukt för mig, jag har faktiskt fortfarande inte fattat vad som har hänt. Fine, jag visste att de kunde hända eftersom han va sjuk, men inte då. Malin (min bästavän) ringer mig tidigt på morgonen, samma dag som mina föräldrar hade åkt till Jönköping för att gå på en husvagns mässa. Malin säger att hon måste prata med mig och sen berättar hon att Daniel hade gått bort. Jag grät inte. Jag grät när mamma svara och jag skulle berätta att jag skulle åka till Malin, i Vallentuna. En timme med tåg, en halvtimme med buss. De kändes sådär lagom kul att åka med en klump i magen. Jag va så rädd, så rädd att åka dit så de inte fanns. Shit.. Men min mamma har världens bästa farbror verkligen som skjusade mig, ända från Tullinge till Vallentuna. Han är bäst. ♥ Jag var stark ändå och stod på mig. Gjorde/gör allt för Malin. Jag älskar henne hur mycket som helst. Jag älskar Daniel också. Hans begravning var även den första jag gick på. En 10 årings begravning. Men de här har gjort mig starkare och nu klarar jag allt, för har man varit med/är med om en sån här sak, så klarar man allt. Ni kanske inte tror att de är så jobbigt för mig. Men jag stod han nära, och jag står Malin nära, jag tyckte de va hur jobbigt som helst att han hade gått bort, samtidigt som jag skulle ställa upp för min bästavän. Men jag klagar inte. För vem skulle inte ställa upp för sin allra bästavän?


Vi ses snart, jag saknar dig Daniel!